Något som jag funderat lite kring sista tiden är hur pass självständig jag är, eller inte är. Just nu i mitt liv är det väldigt mycket saker som händer på en gång, många beslut att ta. Sista året på gymnasiet börjar snart och efter det ska jag ut i världen och göra vadå? Mycket saker som ska lösa sig, mycket man ska bestämma inför framtiden o.s.v.

När människor i min omgivning börjar flytta hemifrån och skapa framtidsplaner och mål att sträva mot får jag panik. Det känns inte som om att alla andra har någon oro alls över vad som ska hända sedan och såntdär. Alla är bara lugna.

På något sätt känner jag mig fortarande så liten, visst, det tycker nog de flesta i min ålder att dem är, man känner sig inte särskilt vuxen än kanske. Men jag känner mig verkligen liten. Vuxenlivet känns otroligt långt borta, att flytta hemifrån och skaffa jobb, ta egna beslut och vara ansvarstagande...
Har tänkt lite och kommit fram till att det kan ha med att göra att jag är tvilling. (Tror jag?) Som tvilling är man nog ganska osjälvständig, det växer säkert med tiden och åldern, men på något sätt är man så pass nära med sin tvilling att man inte kan tänka sig att vara ensam på samma sätt som andra kanske kan lättare.

Det har ändå kännts som om att jag börjar bli mer och mer självständig, vissa saker kan kännas lite jobbiga men det mesta känns betydligt lättare nu. Egentligen ser jag inte detta som ett problem alls, men jag har märkt att andra kanske ser det lite så ibland. Som om att vi två är en, eller sådär..

Ta detta inte så allvarligt, för det är det inte, haha, jag är glad och mår bra. Lite tankar jag haft som jag kände för att skriva ner bara. Någonstans har jag väl lite kreativitet trots allt. Hmm.
/Matilda